Inkapacitering

5 april 2023

Under veckorna som gått har våldsvågen i Stockholm undan för undan förvandlats till en vålds-tsunami. Frågan som präglade valrörelsen är återigen på allas läppar: hur ska Sverige få bukt med våldet? Samtidigt som vår egen gängbrottslighet slår nya rekord, har övriga västerländsk medier riktat uppmärksamhet mot det lilla landet El Salvador i Centralamerika. Med start år 2021/2022 lanserade El Salvador en framgångsrik kampanj mot gängbrottslighet, som blivit mycket omskriven bland annat i USA. Svenska medier har rapporterat sporadiskt om utvecklingen, men precis som vanligt brister återgivningen i såväl fullständighet som objektivitet. Det finns därför god anledning att kika närmare på vad som faktiskt har hänt.

För att begripa situationen krävs inledningsvis en kort bakgrund. Fram tills nyligen härjades El Salvador av en enorm gängrelaterad våldsspiral, och år 2015 landade antalet mord på rekordhöga 103 per 100 000 invånare – vilket med god marginal var flest mord i världen per capita. Regeringen svarade genom att dagtinga med gängen i hopp om att lindra det grövsta våldet, men alla eftergifter var förgäves. Våldet bara fortsatte.
Därefter hände något extraordinärt. El Salvadors nyvalda president Nayib Bukele drev igenom undantagstillstånd och inledde sedan en banbrytande offensiv mot gängkriminalitet, vars kärna bestod och består av storskaliga summariska frihetsberövanden. Landet fick på kort tid flest fångar per capita i stället för flest mord. Västvärldens våldsammaste land fick västvärldens mest repressiva stat.

Många har varit snabba att framhålla offensivens baksidor, och det finns ingen väg runt dem. El Salvadors reform har allvarligt underminerat rättssäkerheten, och nödvändiggör av resursskäl en djupt inhuman behandling av landets fångar. Ingen vet hur många oskyldiga personer som sitter bakom galler, och det är svårt att överskatta det gigantiska mänskliga lidandet för fängelsepopulationen. Allt detta är sant och viktigt och nödvändigt att hålla i minnet. El Salvador är inget föredöme.

Samtidigt – och det är detta faktum som medierna har förtigit – utgör El Salvadors offensiv den enskilt mest effektiva brottspreventiva satsningen i modern historia. Jämfört med år 2021 har antalet mord per hundratusen invånare i början av 2023 sjunkit med otroliga 87%. Landets gäng är knäckta och El Salvadors president har, tack vare framgången, blivit den populäraste demokratiske ledaren i västvärlden med en approval rating på 88% under december 2022. Av allt att döma har El Salvador blivit ett bättre land, och min bestämda uppfattning är att det finns något att lära av allt detta.

Låt mig nu vara glasklar: Sverige ska absolut inte följa i El Salvadors fotspår. Vårt land befinner sig tack och lov inte i samma desperata situation, utan har tvärtom alla förutsättningar att krossa gängbrottsligheten med bibehållen rättssäkerhet. Om vi vill mota den gängkriminelle Olle i grind snarare än i farstu, måste vi emellertid lära av beprövad erfarenhet: och erfarenheten från El Salvador visar att inkapacitering – omfattande oskadliggörande av de mest brottsbenägna individerna – är straffrättens framtid. Det finns i sin tur tre aspekter av denna lärdom som är värda att betona.

För det första är det dags att en gång för alla göra upp med defaitismen som slagit rot i Sveriges debattklimat. Bevisligen behöver det inte ta särskilt lång tid att pressa ned våldsbrottsligheten till tolerabla nivåer. Det finns överhuvudtaget inget slutscenario där det kriminella elementet på något magiskt sätt vinner, eller får till stånd en uppgörelse på sina villkor. Staten kan alltid kasta svärdet i vågskålen. Glöm aldrig det.

För det andra – och detta hänger ihop med stycket ovan – måste Sverige omgående skärpa reaktionen vid återfall i allvarliga brott. Det finns tyvärr åtskilliga exempel från senare år på hur livsstilskriminella fått härja fritt, med katastrofala konsekvenser för laglydiga medborgare. Värst är kanske sagan om vaneförbrytaren “Hassan” som trots flera allvarliga våldsbrott fick löjligt korta straff, vilket slutade med att han efter sin senaste frigivning körde ihjäl en oskyldig familjefar. Med en sundare påföljdslära hade Hassans ständiga återfall i grova våldsbrott snabbt resulterat i decennielånga fängelsestraff.

För det tredje måste ungdomsrabatten för grova vålds- och sexualbrott bort. Rättsväsendet måste kunna döma även 15-åringar till livstids fängelse om brottets allvar kräver det. Tidsobestämda straff för ynglingar ska självfallet användas med stor urskillning, och reserveras för illdåd a lá beställningsmord eller illgärningen på Morö Backe – men möjligheten måste finnas.

Nietzsche skrev en gång att varje uppmjukning av straffrätten är en lyx, som samhället unnar sig under goda tider – och Sverige har under sina sötebrödsdagar mycket riktigt unnat sig kungligt. Nu står vi emellertid inför en situation där brottsligheten gnager samhällets grundvalar, och vi måste därför vänja oss av vid lyxen. Det kommer att vara tufft, men det är nödvändigt. Inkapacitering är straffrättens framtid. Sverige får inte vara fast i det förflutna.

Johannes Norrman