8 maj 2023
En union att tämja dem
För några veckor sedan godkände EU-parlamentet kommissionens förslag till ny migrationspakt. Lagstiftningen följer tätt i spåren av Ylva Johanssons Big Brother-liknande förslag Chat Control, och stanken från dessa två usla initiativ har ruskat liv i Sveriges slumrande EU-debatt. Den 2 maj publicerade Jimmie Åkesson en debattartikel med budskapet att Sverige måste utvärdera EU-medlemskapet, vilket väckte reaktioner både hos oppositionen och hos regeringspartierna. Debatten belyser en av klyftorna mellan europeiska konservativa idag: hur ska konservatismen förhålla sig till Europeiska unionen?
På ett sätt är frågan enkel. Massövervakning och tvångsfördelning av asylsökande är motbjudande för alla konservativa. Enighet råder också om att EU sällan främjar konservativa värden – tvistefrågan är om det går att använda unionen för att uppnå konservativa mål.
Svaret kräver kunskap om hur EU-rätten är uppbyggd, och detta är problemet närhelst EU blir föremål för diskussion. EU-rätt är nämligen ett infamt tråkigt samt svårpenetrerat område, vars översiktslärobok har ett omfång på knappt 1350 sidor. Politiker och gemene man har i regel vaga föreställningar om hur unionen fungerar. En politisk handlingsstrategi förutsätter dock insikt om hur unionen har ackumulerat sin makt; och det handlar om två samverkande faktorer.
Först och främst är ramarna för EU:s kompetens mer flytande än vad de flesta tror. Åtskilliga politiska områden har medlemsstaterna enbart rätt att råda över så länge det inte finns motsvarande EU-lagstiftning. Konstruktionen kallas oegentligt för “delad befogenhet”, och är en viktig förklaring till varför EU ständigt tillskansar sig mer inflytande.
EU-rätten tenderar därutöver att skapa problem som smidigast löses med ännu mer EU-rätt. Ta till exempel den fria rörligheten för arbetskraft: utan gemensam EU-policy hade en medlemsstat med extremt generösa asylregler de facto kunnat bestämma över andra EU-länders asylpolitik. Om en medlemsstat har fri invandring, och folk får röra sig fritt inom EU, betyder det i praktiken att hela unionen har fri invandring.
Den fria rörligheten har också medfört lönedumpning, gränsöverskridande kriminalitet et cetera – vilket EU har “löst” genom att i allt större detalj reglera medlemsländernas migrations- och socialpolitik.
Utvecklingen följer sin egen logik, och är svår att förändra. Unionen är kort och gott formgiven just för att tillgodose ambitionen att ständigt öka unionens makt på medlemsstaternas bekostnad. Jag erinrar mig ett samtal som Gandalf den grå har med Frodo precis i början av Sagan om Ringen (Åke Ohlmarks översättning):
“Han behöver bara Den första, Den enda, ty den Ringen förfärdigade han själv. Den är hans, och han lät en stor del av sin forna kraft övergå i den, på det att han med dess hjälp skulle kunna behärska alla de andra. [...] Ringen är hans stora hopp, och vår stora ångest.”
EU är vänsterliberalernas stora hopp, och vår stora ångest. Precis som Härskarringen var permanent ingjuten med Saurons vilja, så är Härskarunionen präglad av sina skapares syfte. Vi kan hindra den från att lägga ytterligare makt under sig – men den kan aldrig vändas mot vänsterliberalerna som ett vapen. Den känner ingen annan herre än globalisterna, juristerna och byråkraterna i Bryssel.
Detta är en dyster sanning. Den är dyster huvudsakligen eftersom det inte står klart vad konservativa ska göra åt saken, förutom att motarbeta EU:s värsta excesser. Inställningen till EU är fortfarande positiv hos majoriteten av Sveriges befolkning, och så länge opinionen består är alla försök att tygla EU fruktlösa. Medan diskussionen pågår kan man naturligtvis också glädjas åt allt det positiva som EU faktiskt har åstadkommit. Europas internationella privaträtt har exempelvis förbättrats storligen tack vare EU.
I slutändan kommer man samtidigt inte ifrån att EU underminerar Sveriges suveränitet, i syfte att förverkliga en anti-konservativ idé om en enad europeisk stat. Tanken är gammal men för den skull inte mindre förkastlig eller farlig; och så småningom kommer konservativa att återigen tvingas sätta stopp för den. I nuläget får vi dock bida vår tid, och minnas att stora politiska förändringar kräver stor och tålmodig strävan. För att vinna kampen om EU måste konservativa först vinna kampen om folket – och på den fronten finns mycket kvar att uträtta.
Johannes Norrman