3 november 2023
Republikanerna är inte längre konservativa
Om ett år går amerikanska folket till valurnorna för att rösta fram en ny president. Sällan har orosmolnen hopat sig så täta och svarta inför stundande val; och aldrig förr har oppositionens toppkandidat gett sig in i kampen med flera åtal hängande över sig. Trump och USA:s vänster har visat sig vara två onda ting som dragit fram det värsta hos varandra. Mycket talar för att europeiska konservativa inte längre med gott samvete kan hoppas på en republikansk seger.
En viktig anledning är att flera av åtalen (om än icke alla) förefaller vara juridiskt sett starka. Det är således knappast fråga om någon grundlös häxjakt, utan Trump har tvärtom jobbat hårt för att på olika sätt göra sig straffbar. I synnerhet de två mest uppmärksammade åtalen – som rör hemliga dokument respektive försöken att påverka valutgången – innehåller graverande uppgifter. Trump och hans närmaste män var exempelvis involverade i ett bisarrt försök att förmå Trump-elektorer i delstater som Trump förlorat att skicka in sina röster ändå, med avsikten att rösterna på något sätt skulle räknas i stället för legitima Biden-röster. Huruvida agerandet är straffbart enligt amerikansk rätt kan jag svårligen bedöma. Jag konstaterar dock att i vårt land utgör försök att få falska valsedlar räknade otillbörligt verkande vid röstning (17 kap. 8 § brottsbalken).
Samtidigt kommer en konservativ analys inte ifrån att etablissemangets iver att fängsla oppositionsledaren är demokratiskt tvivelaktigt. Konservativa upprepar gärna att politiken ligger nedströms från kulturen, men för att fullborda metaforen måste man tillägga att juridiken ligger nedströms från politiken. När politiken bestämt flodens färdriktning avgör med andra ord rättsskipningen varthän ån mynnar ut i konkreta fall. Härigenom uppstår den särpräglade västerländska maktdelning som den romerske juristen Cicero kanske skulle kallat res publica mixta – en blandning av fåmannavälde inom domstolarna och folkstyre i parlamentet, med kryddmått av allenastyre hos statens exekutiva gren.
Dynamiken hos en res publica mixta innebär samtidigt att juridikens uppror mot politiken är dömt att misslyckas. Rätten har sin makt till låns från staten, och historien har gång på gång visat att lånet utan vidare kan förfalla. Att försöka göra juristerna till herrar över politikerna är som att försöka tvinga Nilens vatten åter i Victoriasjön, och vill amerikanerna ha Trump som president kommer inte så mycket som en miljon åtal att stoppa honom.
Däri ligger också faran. Ponera att Trump vinner valet. Han kommer då att vara en president som med nöd och näppe sluppit undan fängelse, med utomordentligt starka incitament att för det första låta sina politiska motståndare smaka samma medicin, och för det andra säkerställa att han aldrig, aldrig, aldrig mister makten igen – eftersom det för honom vore likvärdigt med att mista allt. Vad bebådar en sådan ledare för USA?
Till detta kommer dessutom att åtskilliga republikaner visat en oroväckande ambivalens inför landets Ukraina-stöd. Inte minst budgetförhandlingarna mellan Biden och representanthuset har visat att en ansenlig fraktion bland republikanerna inte värderar Europas kamp mot Ryssland särskilt högt. Alldeles bortsett från Trumps upptåg borde detta väcka grava betänkligheter. I den händelse att USA lämnar Ukraina i sticket vore detta en fullkomlig katastrof, inte bara för Kyiv utan för hela västvärlden.
Svenska konservativa kan inte göra annat än att med dystert mod bevaka utvecklingen. Vår förhoppning måste emellertid vara att USA lösgör sig från denna olyckliga härva, och vi måste inse att alexanderhugget på dess gordiska knut knappast består av fyra år till med Trump. Republikanerna är i nuläget värre för USA än Demokraterna – womit viel gesagt ist – och till dess att Trump är ute ur leken går det inte att stötta dem. En sorglig sanning, men en sanning.
Johannes Norrman