7 augusti 2024

Rätten till anonymitet är värd att bevara

I en märklig upprepning av 2009 – året då Piratpartiet äntrade EU-parlamentet – blev ett av huvudämnena inför EU-valet år 2024 inte invandringen eller klimatet utan i stället integritet på internet. Efter Kalla Faktas dokumentär om Sverigedemokraternas förmenta “trollfabriker” krävde Socialdemokraterna att man måste ha Bank-ID för att skapa konton på sociala medier, och även om piraterna i slutändan skrapade ihop ynka 0,37 procent av rösterna kan de knappast klaga på engagemanget kring hjärtefrågorna. I synnerhet anonymiteten fick under våren utstå hårda angrepp, och den har associerats med alltifrån näthat till rysk propaganda. Bilden av anonymitet som ett elakt redskap för fega skurkar är emellertid orättvis, och det finns skäl att rätta till målningen innan färgen hunnit torka.

Först och främst är anonymitet ett underskattat men viktigt verktyg i kampen mot faktaresistens. Den svenska skolan har under lång tid lärt ut en variant på källkritik som handlar om att unga ska kritisera källan snarare än att kritisera påståendet. Det har i sin tur fått till följd att många stänger av hjärnan så fort budskapet härrör från en “opålitlig” källa, och genom att idogt upprepa “cui bono?” under varje lektion i samhällskunskap har våra lärare inducerat confirmation bias hos en hel generation. Under sådana förhållanden är det av stor vikt att debattörer från såväl vänster som höger kan presentera sina ståndpunkter utan att genast behöva uppge sin identitet.

Därtill kommer att vänstern ogärna argumenterar med hjälp av argument, utan hellre övertalar genom sin förmåga att organisera social bestraffning. Åtskilliga Sverigedemokrater kan vittna om att de under årens lopp mist åtminstone en vän, en potentiell partner eller ett arbetstillfälle till följd av sitt politiska engagemang. Även den bredare kampen mot Tidö-partierna förs ofta med diverse sociala fulknep.

10-talets masspsykos kring asylinvandringen visar emellertid tydligt att Sverige har ett särskilt trängande behov av en samhällsdebatt som inte fjättras av grupptryck. Våra yttrandefrihetsgrundlagar värnar därför rätten att vara anonym på ett sätt som är nära nog unikt i västvärlden. I ett offentligt betänkande från 1912 rörande tryckfrihetsförordningen återfinner man resonemang som är lika sanna idag som för hundra år sedan, och som förtjänar att citeras utförligt:

“Den fortgående självrannsakan, varav samhället är i behov, torde allra minst i ett samhälle av våra begränsade dimensioner och inom ett folk av vår läggning kunna undvara ett effektivt anonymitetsskydd [...] Hänsyn till den sociala omgivningen: familj, förmän, kamrater, affärsförbindelser osv., och fruktan för ett andligt eller ekonomiskt obehag från dess sida utövar hos oss ett övermäktigt tryck på den enskildes yttrandefrihet…”

Rädslan för sociala konsekvenser var, är och förblir en viktig kraft i svensk politik. Anonymiteten utgör härvid yttrandefrihetens garant, och utan anonymitetens skydd kommer många misshagliga röster att tystna. Min fasta övertygelse är dock att offentligheten mår bäst när den värnar sin misshagliga mångfald. Det bör inte krävas Bank-ID för att posta memes på Facebook, eller för att skriva av sig på ett forum, eller för att på annat sätt delta i diskussionen på internet. Vänstern har sina skäl att hata anonymiteten – just dessa gör den värd att bevara.

Johannes Norrman