1 november 2024

Trumps megalomana språkbruk är politisk dynamit

Den amerikanska före detta presidenten, och numera presidentkandidaten, Donald Trump utgör både ett problem och en möjlighet för högern. Han är den synnerligen amerikanska varianten av den generella västerländska högerpopulism som vuxit fram under det senaste årtiondet och som i Sverige manifesteras i Sverigedemokraterna. Problemet för högern är att dessa rörelser visserligen breddar högern så att den når nya väljargrupper, men att såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare kulturellt inte passar ihop med den gamla etablerade högern. Det är en konflikt mellan elitikonservatism och folkkonservatism, en krock mellan den gamla artiga och den nya vulgära högern.  

Det finns mycket att invända emot i Trumps person. Han är i grunden inte konservativ och kan snarast förstås som antiprogressiv eller kanske snarare som icke-progressiv. Hans popularitet handlar om att han erbjuder ett tydligt politiskt alternativ till den hegemoniska progressiva ideologi som Demokraterna så tydligt står för. Trump utgör en sprängande kraft som hotar den etablerade eliten och vänder sig även emot grundläggande konservativa instinkter om försiktighet och bevarande. I detta är Trumps språkbruk centralt. När Trump säger saker som “I am a very stable genius” går han emot den gängse formen för hur man uttrycker sig i offentligheten. Hans språkbruk får det att krypa i kroppen på många, inte minst i den mediala och intellektuella klassen, medan det för andra snarare är något positivt. Språket utgör grunden för politiken och för att förstå Trump som politiskt fenomen behöver vi också förstå hur hans språkbruk är en fundamental del av både hans problem och framgång.

Trumps självförhärligande språkbruk beskrivs ofta som någon form av galenskap eller psykisk sjukdom. Både språkbruket och förklaringen påminner om en annan kontroversiell person –Friedrich Nietzsche, som ju blev galen och oförmögen att slutföra sitt filosofiska verv. I sin sista bok Ecce Homo, som han skrev precis innan sin kollaps 1888, finner vi kapitelrubriker som “Varför jag är så vis”, “Varför jag är så klok”, “Varför jag skriver så bra böcker” och “Varför jag är ett öde”. I Ecce Homo beskriver Nietzsche sina verk, och om sitt magnum opus Så talade Zarathustra skriver han:

"Detta verk står helt och hållet i en klass för sig. Låt oss lämna diktarna därhän: kanske har ingenting någonsin åstadkommits ur ett sådant överflöd av kraft. Mitt begrepp “dionysisk” blev här högsta gärning, i jämförelse med detta framstår alla andra mänskliga verk som torftiga och betingade. Att en Goethe, en Shakespeare inte för ett ögonblick skulle kunna andas i denna oerhörda lidelse och höjd, att Dante, jämförd med Zarathustra, är blott en troende och inte någon som först skapar sanning, en världsregerande ande, ett öde –, att Vedas diktare är präster och inte ens värdiga att lösa sandalremmarna på en Zarathustra, allt detta är det minsta och ger ingen föreställning om den distans, den azurblå ensamhet som detta verk lever i. "

Detta självförhärligande brukar förklaras som en föraning av Nietzsches begynnande galenskap, men den tysk-holländske filosofen Peters Sloterdijk föreslår* i stället att det utgör en instrumentell del av Nietzsches praktiska filosofi. Genom detta drastiska språkbruk bryter Nietzsche med den rådande kulturen och markerar något nytt och annorlunda.

Enligt Sloterdijk handlar språket i grunden om att skapa gemenskaper. Vi känner igen oss i hur vi talar, vilket också förklarar varför olika sociala grupper utvecklar olika sätt att tala. Sloterdijk utgår från Marshall McLuhan och menar att språkets primära syfte inte är att förmedla information, även om det också är en viktig funktion. I stället handlar det, särskilt på grupp- och samhällsnivå, om att människor ska känna igen och erkänna varandra som en del av gruppen. Evolutionärt handlar språkets funktion framför allt om att visa tillhörighet och först därefter har det utvecklats till att förmedla information. Sloterdijk menar vidare att en grundläggande aspekt av språket är att hylla den egna gruppen genom att prisa sig inför varandra. Dessa gruppnarcisistiska hyllningar upprepas om och igen vilket stärker gemenskapen.

När samhällen utvecklades till kungadömen kunde man inte längre självförhärliga sig på detta sätt. I stället var man tvungen att lovorda kungen. Med kristendomen blev det Gud som skulle prisas och med det kom ödmjukheten att bli en dygd. I västvärlden har denna dygd utvecklats till en oikofobi som utgör motsatsen till gruppens självförhärligande, där det i stället anses fint att tala ner det egna samhället och kulturen. I vår moderna kultur är idealet alltså både på personlig och samhällelig nivå att uttala sig ödmjukt och i stället låta andra hylla oss. Det är så vi känner igen varandra som ingående i vår gemenskap, särskilt inom den offentliga diskursen. Med sitt självförhärligande språkbruk går Nietzsche enligt Sloterdijk tillbaka till ett antikt ideal som bryter mot vår rådande kulturella kutym om hur man bör uttrycka sig för att bli tagen på allvar. Detta skapar ett utrymme, inte bara för en ny diskurs, utan också för en ny gemenskap. 

Trump lyckas intressant nog instinktivt göra just det som Sloterdijk menar att Nietzsche gjorde. Liksom Nietzsche beskrev sig som dynamit blir Trump en explosiv kraft som slår mot det gängse sättet att uttrycka sig på, och skapar på så sätt en ny politisk gemenskap. Men det strider också mot den konservativa instinkten om att bevara normer och anständighet. Genom att uttrycka sig så drastiskt, som “I am a very stable genius”, markerar Trump att han inte är en del av den etablerade politiska eliten. 

Trumps slagord Make America Great Again står också i direkt motsats till den oikofoba tidsandan. Men det återknyter också till en gammal amerikansk tradition om att prisa den egna nationen. Sloterdijk lyfter fram att USA:

“Är det samhälle vars grundförutsättningar innefattade att så långt som möjligt avveckla alla kulturella hämningar mot användningen av förstärkande superlativer i det demokratiska självrefererandet”. 

Det är också intressant att Trump talar som en självförhärligande hednisk furste, och att han av vissa anhängare, inte minst i olika memer, liknas vid just en caesar. Det förklarar varför Trump lyckas reta gallfeber på så många, samtidigt som han ses som ett frälsande hopp av så många av de som tröttnat på den gamla elitens ordning. 

Den höger som nu växer fram består alltså av två grupper med fundamentalt olika temperament som behöver samarbeta för att nå framgång. Den känsla och kraft som idag bär högern framåt återfinns i den folkliga höger som manifesteras i Sverigedemokraterna och Donald Trump. Den gamla etablerade högern står i stället för en kylig statsbärande realism. Den folkliga högerns kraft behövs för att vitalisera högern, men denna kraft behöver tyglas av den gamla högerns realism och anständighet.

Trump utgör således ett dilemma för konservativa. Som person är han inte mycket att hylla, men som fenomen spränger han sönder det etablerade progressiva språkbruket och etablerar ett nytt politiskt utrymme för högern. Han är i grunden icke-konservativ men manifesterar den nydaning som behövs i en allt mer dysfunktionell kultur – och han driver den konservativa kulturella revolution som krävs för att utmana vänstern hegemoni. 

Björn Axén

* På hundraårsdagen för Nietzsches död den 25 augusti 2000 höll Peter Slorerdijk ett tal i vilket han lade fram sin bild av Nietzsches megalomana språkbruk. Talet trycktes senare som en kort bok och översattes till engelska som Nietzsche Apostle.